Det
är en bok - på både svenska och engelska - som dels berättar den
välkända historien om Emma Jacobsson, hustru till landshövdingen
i Göteborg- och Bohuslän.
Emma
bildade tillsammans med likasinnade föreningen Bohus Stickning 1940.
Syftet var främst att ge arbete till kvinnorna i den tynande
stenindustrin i norra Bohuslän. Resultatet blev en blomstrande
näring som blev välkänd långt utanför Sveriges gränser.
Solsilke
Vi
får också stifta bekantskap med Solveig Gustafsson, som tillsammans
med Bohusläns Museum på 1990-talet bokstavligen tog upp tråden och
förde den fina traditionen vidare. Solveig
lämnade ett välbetalt arbete på Volvo för att följa sina drömmar
inom textildesign. Hon började med att importera silkegarner i olika
färger och gjorde mönster. Hon lärde sig att färga garner, något
som kräver både precision och ett öga för nyanser.
Fruktbart
möte
I
slutet av 1990-talet deltog Solveig i en workshop på museet och där
knöts den första kontakten, som skulle leda vidare till ett
15-årigt samarbete som varade fram till hösten 2013, när Solveig
maskade av.Solveig
berättar själv om svårigheterna att tillfredsställa
representanterna för det ursprungliga företaget med sina nya
mönster. Om glädjen att lyckas och bli accepterad och om en
spännande utställning i USA 2009.
Kulturgärning
Att
återskapa Bohus Stickning och göra de vackra mönstren tillgängliga
igen var den drivande kraften för Solveig och museet. Samtidigt som
man påminde om ett stycke kvinnohistoria och den förändring som
skedde i Sverige från nödåren under kriget till rekordår och
yrkesarbete. StickpaketUnder
det första decenniet av 2000-talet kunde hugade stickerskor köpa
Solveigs nya mönster av de gamla favoriterna från museet och när
Solveig aviserade sin avgång blev det snabbt slutsålt på de
stickpaket som museet kunde sälja - både i butik och på postorder.
Vad göra? Vem kunde ta över?
Pernilles
kaniner
På
olika sätt kom museet i kontakt med danska Pernille Silfverberg, som
tillsammans med sin norske man Gunnar Silfverberg Utgaard driver
gården Rörmyr på Nöddö utanför Strömstad i norra Bohuslän.
Både Pernille och Gunnar är pensionerade sjökaptener och
träffades på skolfartyget Christian Radich.Angora-garnPernille
och Gunnar föder upp angorakaniner, som de sköter om på bästa
sätt. Ullen, som Pernille handklipper, kan uppgå till 200 gram per
kanin och det räcker till en hel jumper.Museet
sammanförde Pernille och Solveig och de upptäckte att de använt
samma spinneri i Danmark och dessutom hade många gemensamma
hjärtefrågor. Så nu har Solveig under året i lagom takt lämnat
över sina mönster till Pernille, som nu har att bära traditionen
vidare genom att låta blanda sitt angoragarn med den merino-ull som
utgör basen i garnet till de bohuslänska stickningarna.Härliga
bilderBoken
på 150 sidor är i nästan fyrkantigt format och kanske inte så
glassig som de många ”coffee table”-böckerna som ges ut i stora
mängder. Men den skäms verkligen inte för sig beträffande
bildmaterialet. Dokumentära svartvita bilder blandas med de
vackraste färgstarka produktbilderna och den bakre hälften av boken
innehåller de fjorton mönstren med både modellbilder,
mönsterbilder och spalter med ”två räta och en avig”.
Text: AGNETA
DIDRIKSON
BILDER
HÄMTADE UR BOKEN |
